I början av veckan försökte jag att få tag på Henrik Von Euler ( veterinär för kirurgi och medicin) på SLU, men han var upptagen i telefonmöte. Så imorse bestämde jag mig för att skicka ett mail, ibland kan det vara ett lättare sätt att få tag på dem. Då kan han ju svara när han har tid och det hoppas jag verkligen att han har. Det skulle vara väldigt roligt att få höra vad han har att säga.
Alla som jag har pratat med som har haft hund med samma sjukdom som Zack (malignt lymfom) har bara överlevt 2-4 månader efter diagnos. En del inte mer än ett par dagar.

Jag vill bara veta hur det kan komma sig att Zack mår så bra som han gör efter mer än 9 månader med en dödlig cancer, får er som inte vet så är malignt lymfom en blodcancer. Det finns inget att göra förutom kortison eller cellgifter, och det förlänger bara deras liv en liten stund.

Jag har länge hoppats på att Zack har blivit feldiagnoserad, men jag är glad för varje extra dag som jag får ha honom med mig. Det har varit härligt att kunnat gått hemma med honom sen han fick diagnosen, jag blev ju mammaledig i samma veva.

Värt att läsa om man råkar ut för denna sjukdom på sin hund:

http://www2.slu.se/forskning/2006/pdf/Min%20Hund%20har%20malignt%20lymfom.pdf

Zack är en enastående hund, han har varit med i våt och torrt. Han har varit ett stort stöd och har gett mig mycket tröst igenom åren. Han flyttade med mig hem ifrån Canada 2005 och tog den långa resan väldigt bra, det var en jobbig resa att göra. Men det kändes skönt att ha honom med hem. Många har tyckt att jag skulle ha lämnat honom kvar i Canada och inte ha utsatt honom för den långa resan. Men jag tycker att jag gjorde rätt, tror inte han hade fått det bra om jag hade lämnat kvar honom.

Förra året så hände det något riktigt tråkigt, Zack fick diagnosen Malignt Lymfom (blodcancer) och det såg inte ljust ut enligt veterinären och det jag läste på internet. Vi hade 2 alternativ, det ena var cellgiftbehandling och det andra var kortisonbehandling. Efter mycket övervägande så beslutade vi att ta kortisonbehandlingen, jag var höggravid när vi fick diagnosen och med cellgiftbehandlingen så är det medicinering som man är tvungen att ge hemma som kräver mycket försiktig hantering och som är väldigt farliga om man inte hanterar det rätt.

Veterinären gav oss 2-3 månader på kortison, det är nu nästan ett år sedan han fick diagnosen. Och det har inte märkts något på honom att han har den sjukdomen. Alla jag har pratat med som har haft hund med den sjukdomen har förlorat sin hund på 2-4 månader efter diagnos med kortisonbehandling även några på cellgiftbehandling. Vi är extra glada för varje dag som vi får med Zack.



♥♥♥Min älskade Zack♥♥♥