Min bästa vän
Zack är en enastående hund, han har varit med i våt och torrt. Han har varit ett stort stöd och har gett mig mycket tröst igenom åren. Han flyttade med mig hem ifrån Canada 2005 och tog den långa resan väldigt bra, det var en jobbig resa att göra. Men det kändes skönt att ha honom med hem. Många har tyckt att jag skulle ha lämnat honom kvar i Canada och inte ha utsatt honom för den långa resan. Men jag tycker att jag gjorde rätt, tror inte han hade fått det bra om jag hade lämnat kvar honom.
Förra året så hände det något riktigt tråkigt, Zack fick diagnosen Malignt Lymfom (blodcancer) och det såg inte ljust ut enligt veterinären och det jag läste på internet. Vi hade 2 alternativ, det ena var cellgiftbehandling och det andra var kortisonbehandling. Efter mycket övervägande så beslutade vi att ta kortisonbehandlingen, jag var höggravid när vi fick diagnosen och med cellgiftbehandlingen så är det medicinering som man är tvungen att ge hemma som kräver mycket försiktig hantering och som är väldigt farliga om man inte hanterar det rätt.
Veterinären gav oss 2-3 månader på kortison, det är nu nästan ett år sedan han fick diagnosen. Och det har inte märkts något på honom att han har den sjukdomen. Alla jag har pratat med som har haft hund med den sjukdomen har förlorat sin hund på 2-4 månader efter diagnos med kortisonbehandling även några på cellgiftbehandling. Vi är extra glada för varje dag som vi får med Zack. 
♥♥♥Min älskade Zack♥♥♥
